Foto: Ilja, Flickr.

Äldre personer som fallit och råkat ut för en fraktur har sämre livskvalitet och deltar mindre i sociala och kulturella aktiviteter än äldre utan någon fraktur. Det gäller även dem som inte längre har ont av sin skada.

– Därför är det väldigt viktigt att försöka förebygga fall! säger professorn i geriatrik Sölve Elmståhl på Lunds universitet och UMAS. Han är en av ledarna för den stora undersökningen GÅS, Gott Åldrande i Skåne, där omkring 4000 äldre skåningar ska följas i tjugo års tid.

Ur GÅS-materialet har Sölve Elmståhl och hans medarbetare sållat fram ca 500 personer som råkat ut för en fraktur under de senaste tre åren. Dessa har jämförts med en kontrollgrupp av jämnåriga utan frakturer.

Oro efter en fallskada

Studien visar att de som hade ont av sin fraktur hade sämst livskvalitet och deltog minst i olika aktiviteter. Medan till exempel 80 procent av de smärtfria kontrollpersonerna sa sig delta i fritidsaktiviteter, så var det bara 50 procent inom smärtgruppen som gjorde det.

Men inte bara de frakturpatienter som hade värk mådde sämre än kontrollgruppen. Även de smärtfria frakturpatienterna hade sämre livskvalitet och deltog mindre ofta i olika aktiviteter. Att ha fallit och brutit sig verkar alltså orsaka kvarstående psykiska men i form av till exempel osäkerhet och oro för nya fall.

Fallskador hos äldre kan förebyggas

Fall är mycket vanliga bland äldre: varannan person över 80 år råkar ut för en eller flera fallolyckor. Ändå skulle många av fallen kunna förebyggas. En äldre persons omgivning kan förbättras med sådant som halkskydd, räcken och bättre belysning. Träning kan stärka muskler och balans, och bakomliggande sjuklighet som lågt blodtryck, yrsel, sömnproblem och näringsbrist kan åtgärdas.

Riskgrupper – bland annat rökare, underviktiga, kvinnor över 80 år och personer med tidigare frakturer – kan få tillskott av D-vitamin och kalktabletter.

Nya vårdrutiner behövs

Helst ska alla dessa saker tas upp i samband med ett fall, tycker Sölve Elmståhl. Han skulle vilja att sjukvården startade särskilda fallmottagningar runtom i landet. Några sådana finns redan, bland annat på ett ställe i Malmö i ett samarbete mellan UMAS och stadsdelen Oxie.

Smärtorna i samband med en fraktur behöver också uppmärksammas.

– Hela 30 procent av de värkdrabbade frakturpatienterna fick ingen smärtlindrande behandling.

Vi vet inte varför. Hade de fått läkemedel men slutat för att de tyckte att medlen inte hjälpte eller gav biverkningar? Eller hade de aldrig tagit upp värkproblemen med sin läkare? undrar Sölve Elmståhl.

Han tror inte på att ”hälsan tiger still”, utan menar att läkare och annan vårdpersonal oftare borde fråga om sådant som smärta. Man borde också försöka få tid till att ta in fler faktorer än det som patienten direkt söker för. Kommer en patient med till exempel yrsel eller hjärtsvikt, så finns också risken för fall där, och borde uppmärksammas och förebyggas.

INGELA BJÖRCK

Artikeln är tidigare publicerad i Aktuellt om vetenskap & hälsa, november 2009.

Foto: Annika Hörlén

Medelåldern är hög bland dem som bryter höften. Många lider av hjärtbesvär och benskörhet. Omedelbar omvårdnad är därför lika viktig som snabb operation.

Den forskning sjuksköterskan Ami Hommel bedriver är praktisk och patientnära. Det gäller att hitta förbättringsmöjligheter i den vård som bedrivs. En av de saker hennes forskning har lett till är den så kallade ”höftlinjen”.

– SOS klassar numera en misstänkt höftfraktur som prio 2, berättar Ami Hommel. Det gör att en sköterska som kan ta blodprov, EKG m.m. kommer med i ambulansen. Patienten förs sedan direkt till avdelningen via röntgen och opereras så snart som möjligt. Det har visat sig att operation inom tjugofyra timmar är oerhört viktigt för att dessa patienter ska kunna klara sig igenom detta på ett bra sätt. Varje dygns väntan på operation ger flera gånger så lång vårdtid efteråt.

Ofta stort vårdbehov

I Sverige är det ungefär 18 000 personer per år som drabbas av höftfraktur efter att de har ramlat och man ser framför sig en ökning med tanke på en allt mer åldrande befolkning.

– Det här är patienter som ofta är över 80 år och som befinner sig i ett dåligt allmäntillstånd med flera andra sjukdomar samtidigt som till exempel benskörhet och hjärtbesvär, säger Ami Hommel. Många är också undernärda. Det är patienter där höftfrakturen kan vara början till en period med stort vårdbehov.

Syrgas och vätska i ambulansen

Ami Hommel betonar vikten av att patienter med en höftfraktur får behandling som förbättrar det dåliga allmäntillståndet. Hennes forskning har lett till ett nytt synsätt i vården av patienter med höftfrakturer.

I sin forskning har Ami Hommel visat att patienterna klarar sig mycket bättre om de får syrgas direkt i ambulansen. Som en direkt följd av hennes forskning får numera patienter med höftfrakturer syrgas från transporten till sjukhuset ända fram till efter operationen. De får också vätska eftersom de ofta är uttorkade.

Snabb rehabilitering viktig

– Vi ser också till att ge patienterna näringsdryck för att bland annat minska risken för infektioner och trycksår. Personalen försöker också involvera patienterna och få dem att förstå varför de behöver få i sig mer näring. Varje vecka har vi undervisning för patienter och deras anhöriga för att uppdatera dem om vad som hänt efter fallet och vad som gjorts på sjukhuset.

Patienterna får då till exempel se och känna på materialet i höftledsprotesen eller de spikar som har opererats in . Detta ger dem en förståelse för varför till exempel benet känns så tungt i början. Det ges också information om vikten av att snabbt komma igång med rehabiliteringen. En gammal människa förlorar ungefär 1–3 % av sin muskelförmåga per dygn om de blir sängliggande.

Ständiga förbättringar

Som klinisk lektor delar Ami Hommel sin tid mellan undervisning för ortopedipersonalen och kurs- och ämnesansvar för sår- och nutritionsbehandling vid institutionen för Hälsa, vård och samhälle vid Lunds universitet.

– Studenterna ger mig nya utmaningar. De ställer frågor om varför vi gör som vi gör, och kan vi inte göra det annorlunda. Man får tänka till. För mig är forskningen och Lean-projekt lika på många sätt – att hitta bättre sätt att vårda våra patienter. De förbättringar vi har infört gynnar både patienter och personal.

NINA HULT

Benskörhet leder till 70 000 frakturer (benbrott) årligen i Sverige.

Benskörhet eller osteoporos, som det också kallas, kan till ungefär 60 till 80 procent förklaras av ärftliga faktorer, men exakt vilka är fortfarande till stora delar okänt.

Nu har forskare vid Lunds universitet sett att vissa genetiska förändringar är kopplade till en ökad risk för frakturer.

Numera vet man att det är betydligt mer komplicerat än så.

– Det är förmodligen ett 100-tal gener som är inblandade och som var och en bidrar med en liten del när det gäller risken att drabbas av benskörhet, säger Fiona McGuigan som är en av forskarna i Kristina Åkessons forskargrupp.

Ämnen som både bryter ner och bygger upp skelettet

Kristina Åkessons forskargrupp har bland annat studerat genen för osteocalcin. Osteocalcin är ett av de viktigaste proteinerna i uppbyggnaden av benmassa. Man hittar höga halter av osteocalcin i blodet efter en fraktur, då som ett tecken på läkning – men också hos äldre människor med benskörhet. Nya forskningsrön har också visat att osteocalcin är inblandat i kroppens energiomsättning.

– I vår studie är det första gången man har studerat om det finns ett samband mellan olika varianter av genen för osteocalcin och faktorer som bentäthet, mängden osteocalcin i blodet och risken att drabbas av frakturer, berättar Fiona McGuigan.

Forskarna kunde se att det fanns ett tydligt samband. Vissa varianter av osteocalcin-genen ökade risken för frakturer med 6 procent hos de 75-åriga kvinnor som studerades. Under tio års tid har forskarna studerat olika riskfaktorer för benskörhet hos äldre kvinnor i Malmö. De var 75 år när studien inleddes av Paul Gerdhem och Karl Obrant, och är nu 85 år.

Minskad benmassa från 50-årsåldern och framåt

Vid 20–25-årsåldern har vi som mest benmassa. Efter det sker inte så stora förändringar förrän i 50-årsåldern när benmassan börjar minska, särskilt hos kvinnor vars benmassa påverkas av bland annat förändrade östrogennivåer i klimakteriet. Ökningen av frakturer kommer något senare och blir allt vanligare hos kvinnor från 70–75-årsåldern.

Skillnaderna mellan olika människor är stora, en del bygger upp ett extra starkt skelett, medan andra förlorar benmassa snabbare när de åldras. Man vet att arvet har stor betydelse för risken att drabbas av benskörhet, men även rökning, kosten och hur mycket du rör på dig har stor betydelse.

Genernas betydelse för benskörhet

– Det vi har sett i vår forskning är att det inte räcker med att bara titta på livsstilsfaktorer om man ska förstå orsakerna till benskörhet, säger Jitender Kumar som också är forskare i Kristina Åkessons forskargrupp. Man måste också leta efter förändringar i våra gener.

– Skillnader i osteocalcin-genen är en pusselbit, och vi kan se att det bidrar till en ökad risk för frakturer. Nu tittar vi vidare på andra gener som vi vet har betydelse för ben- och fettmetabolismen.

Det har länge varit känt att högre kroppsvikt verkar skydda mot benskörhet. Sedan några år tillbaka känner man också till att det finns ett samband mellan omsättningen av fett i kroppen och hur skelettet bildas och bryts ner. Både låg fettmassa och låg muskelmassa ökar risken för benskörhet. Därför är det intressant att inte bara titta på förändringar i gener som har betydelse för benomsättningen utan även för omsättningen av fett i kroppen.

Arv och miljö samverkar

– Du bär ett arv med dig – men resultatet av det kan ändå påverkas till exempel genom hur mycket du rör på dig, om du röker, vad du äter och vilka mediciner du behöver ta för andra sjukdomar säger Kristina Åkesson. Hur detta är kopplat till benskörhet är något vi vill försöka förstå.

Målet för forskarna är att kunna hitta de personer som har störst risk att drabbas av benskörhet och i tidig ålder kunna förebygga den. Och hos dem som har drabbats av benskörhet vill man kunna skräddarsy effektiva behandlingar för att minska risken för frakturer.

Text: NINA HULT

Artikeln har tididigare publicerats på Medicinska fakultetens hemsida vid Lunds universitet som månadens vetenskapliga artikel april 2010.

Benskörhet – med rätt åtgärder sparas stora lidanden, livskvalitetsförsämringar och kostnader

Foto: Dreamstime

Benskörhet är ett stort folkhälsoproblem, och Sverige är ett av de hårdast drabbade länderna i världen! Varannan svensk kvinna och var fjärde man får under livet en benskörhetsfraktur. Det sker nästan 100 000 benskörhetsrelaterade frakturer årligen i Sverige, och kvinnor efter klimakteriet är hårdast drabbade.

Vanliga symptom på benskörhet är ryggsmärtor och längdminskning, beroende på att kotorna sjunker ihop. Det ger en kraftig riskökning för att få andra frakturer, som t ex höftfraktur. Andra vanliga symtom på osteoporos är att man får frakturer redan vid lindriga fallolyckor. Är du benskör kan du få benbrott av sådant som andra, med normalstarkt skelett, skulle klara sig ifrån med ett blåmärke eller en lätt stukning.

Men – det finns vetenskapligt prövade åtgärder och om dessa används kan stora lidanden, livskvalitetsförsämringar och kostnader undvikas.

Onsdagen den 9 mars kl 18.00 hålls en föreläsning om benskörhet på Skånes universitetssjukhus i Lund, Aulan, C-blocket, plan 1.

Jörgen Åstrand, läkare på ortopedkliniken berättar om benskörhet ( symptom, diagnos, behandling, aktuell forskning ) samt redovisar resultat  från screening av benskörhetspatienter i Lund. Ami Hommel, sjuksköterska, berättar om den nya höftfrakturlinjen som spar både lidande och pengar och Anna Wilhelmsson Sahlin, sjukgymnast berättar om träning och fallpreventionsarbete.

Foto: Scanpix.

Äldre kvinnor behöver tillskott av D-vitamin under den skånska grå vintern. De har inte hunnit lagra på sig tillräckligt under sommaren, förklarar professor Kristina Åkesson från Ortopediska kliniken på Skånes universitetssjukhus.

– Man brukar säga att det räcker att sola en kvart om dagen för att få behovet av D-vitamin täckt ur skelettsynpunkt. Men vintertid är det för lite, särskilt hos äldre. Då måste soldosen kompletteras med kosttillskott, menar hon.

Påverkar skelett och muskler

Brist på D-vitamin ger äldre kvinnor sämre gångförmåga, sämre balans och en ökad risk för fall och därmed fraktur. Dessutom påverkar bristen på D-vitaminer musklerna och gör dem svagare. Det visar en undersökning av 75-åriga kvinnor i Malmö.

När de behöver kosttillskott är oklart.

– Det går inte att fastställa en exakt åldersgräns, men äldre kvinnor och förmodligen även äldre män kan behöva det. Och ju längre norrut man bor, desto större kan behovet av tillskott vara, säger Kristina Åkesson.

Mörkhyade mer utsatta

Har man dessutom mörkare hud har man sämre förutsättningar att tillgodogöra sig de få solstrålarna. Därmed finns det även yngre kvinnor som kan vara i behov av tillskott.

Hon berättar att dagens forskare bland annat studerar frågan om hur man kan kombinera kalk och D-vitamin för att stärka skelettet och minska risken för frakturer.

Rakit hos barn

Följderna av bristen på solljus och D-vitaminer upptäcktes först hos de barn som på 1800-talet slet i de engelska kolgruvorna fjärran från dagsljuset. De drabbades av rakit, engelska sjukan, och blev bland annat kraftigt hjulbenta så att skelettet inte kunde mineraliseras riktigt. Hos vuxna ger vitamin D-brist i stället skört skelett.

Text: HANS-GÖRAN BOKLUND

Trots att benskörhet (osteoporos) är en av de stora folksjukdomarna finns det mycket kring dess uppkomst som är oklart. Ny forskning kopplar samman genetisk variation inom ett hormon, PTH, med utveckling av benskörhet.

Foto: Colourbox

Max Tenne är specialistläkare och ortoped med inriktning på ryggkirurgi vid Skånes universitetssjukhus i Malmö. I en ny avhandling från Lunds universitet har han undersökt variationer inom PTH, och vilken betydelse det kan ha för uppkomsten av benskörhet.

PTH är ett hormon som kommer från bisköldkörtlarna och som vid kalkbrist ökar i koncentration och kan lösa ut kalicum från skelettet. Det finns olika genetiska varianter av PTH.

- Det är hittills inte så många som forskat kring PTH-genkomplexet, och ingen har gjort det i relation till just frakturer, berättar Max Tenne.

Även undersökt röntgenmetod

De olika genvarianterna av PTH har markörer som är sammansatta i olika kombinationer, så kallade haplotyper. Max Tenne har letat efter samband mellan olika vanligt förekommande haplotyper och bentäthet, frakturförekomst, skelettdimensioner eller andra förändringar på skelettet.

- Resultaten visar att variation inom PTH-genen sannolikt har betydelse för uppkomst av benskörhet, men varför har jag inte lyckats kartlägga. Den frågan kräver ytterligare forskning, säger Max Tenne.

I sitt avhandlingsarbete har han även undersökt den röntgenmetod som normalt används för att undersöka bentäthet, DXA (Dual Energy X-ray absorptiometry). Varje år genomgår tusentals svenskar en sådan undersökning.

Det har länge varit känt att förändringar i ländryggen leder till felaktiga mätresultat som kan tolkas i positiv riktning. Som konsekvens kan patienten få en felaktig diagnos med utebliven behandling, eller så kanske läkaren väljer att avbryta en påbörjad behandling i förtid.

Men ingen har tidigare närmare undersökt hur stor risken för felaktiga mätresultat är.

- Det finns en betydande risk för felaktiga tolkningar. Det är väldigt vanligt att man får någon typ av förändring på kotorna i ländryggen med stigande ålder. Bland de kvinnor som ingått i min studie hade 43 procent sådana förändringar vid 75 års ålder och tio år senare var det hela 80 procent.

Nya möjligheter med modern utrustning ska undersökas

Genom en tämligen enkel manuell granskning av DXA-bilden finns möjlighet att undvika feltolkning, menar Max Tenne som också betonar att just kotfrakturer är svåra att reparera. Tidig upptäckt tillsammans med förebyggande åtgärder är därför extra viktigt.

Max Tenne planerar nu att fördjupa sig i DXA-mätningens brister och möjligheter. Bland annat vill han undersöka hur den förbättrade bildinformation som de allra nyaste maskinerna ger kan tolkas och användas för att främja patienterna.

Text: BJÖRN MARTINSSON

Institutionen för kliniska vetenskaper i Malmö

Kvinnor som genomgår klimakteriet tidigt löper nästan dubbelt så stor risk som andra kvinnor att drabbas av benskörhet senare i livet. Det visar en ny långtidsstudie från Lunds universitet och ortopedkliniken vid Skånes universitetssjukhus.

Studien sträcker sig över mer än 30 år och följer kvinnorna ända upp i 80-årsåldern. Resultaten visar att tidpunkten när menstruationen upphör (menopaus) spelar stor roll för benskörhet och benbrott – även högt upp i ålder. Det har inte tidigare visats att effekten kan fortsätta över så lång tid.

- Sambandet mellan tidigt klimakterium och ökad risk för benskörhet och frakturskador är tydligt i studien, säger Ola Svejme, doktorand vid Lunds universitet och läkare vid Skånes universitetssjukhus i Malmö.

Skelett försvagas efter klimakteriet

Kvinnorna delades in i två grupper, de som inte hunnit fylla 47 när menstruationerna upphörde och de som var 47 eller äldre. I västvärlden är det ca 15 procent av kvinnorna som upphör att få menstruation före 47 års ålder.

Det kvinnliga könshormonet östrogen stimulerar skelettet, men när klimakteriet infaller minskar kroppens östrogenhalt och skelettet försvagas.

Vid 77 års ålder hade 56 procent av dem vars menstruationer upphört tidigt diagnosticerad benskörhet, enligt studien. I den andra gruppen var siffran 30 procent.

Ola Svejme och hans kolleger undersökte också risken för ökad dödlighet och fann en skillnad till fördel för dem som har ett senare klimakterium. I gruppen med tidigt klimakterium hade 52 procent avlidit vid 82 års ålder, jämfört med 35 procent i den andra gruppen.

När det gäller frakturer så var förhållandet 44 procent respektive 31 procent (även det 82 års ålder).

Bra livsstil kan förebygga

Forskningen bygger på en undersökning i Malmö av 390 kvinnor som följts från 1977 och framåt. Deras bentäthet mättes återkommande, och även benbrott och dödsfall registrerades.

För att minska risken för benskörhet och frakturer är förebyggande insatser i den egna livsstilen den bästa medicinen, enligt Ola Svejme:

- Andra delar av studien har visat att t.ex. fysisk aktivitet gynnar bentätheten på lång sikt, och att det kan rekommenderas kvinnor med tidig menopaus i synnerhet. Det kan även diskuteras om man borde ”screena” denna grupp med bentäthetsmätningar för att tidigt upptäcka benskörhet och vid behov sätta in läkemedel med kalcium och D-vitamin.

Ola Svejme framhåller att studien är av observationskaraktär och klarlägger inte grundorsaken till skillnaderna mellan kvinnor med tidig respektive senare menopaus:

- Det är tänkbart att östrogenborfallet efter menopaus, som har stora genomgripande förändringar på kroppen, i sig är grundorsak till skillnaderna, men vi kan med denna studie inte utesluta att det finns bakomliggande grundorsaker till både tidig menopaus och ökad risk för benskörhet, benbrott och förtidig död. Vi fann dock inga gruppskillnader när studien började vad gäller sjukhistoria eller livsstilsfaktorer.

Text och foto: BJÖRN MARTINSSON

Artikeln är tidigare publicerad av Institutionen för kliniska vetenskaper i Malmö, Lunds universitet, 3 maj 2012

Foto: Colourbox

Det är aldrig för sent att bli mer fysiskt aktiv för att förbättra benhälsan. Genom att hålla igång varje dag med promenader, trädgårdsarbete och liknande kan minskningen i benmassa bromsas hos kvinnor efter klimakteriet.

– Vår studie inleddes redan 1977 med kvinnor som då var 48 år. Det är den första studien i världen som har undersökt benmassan hos kvinnor så länge och som har klimakteriet som sin utgångspunkt. Vi kunde se att även måttlig fysisk aktivitet under en längre tid har effekt.

Det säger Ola Svejme, som är läkare vid Skånes universitetssjukhus och arbetar med att analysera resultatet av studien som en del av sitt doktorandarbete vid Lunds universitet.

Benmassan minskade långsammare

– Tidigare studier har framför allt undersökt effekten av intensiv träning under kortare tid. Vi har i stället tittat på vilka effekter fysisk aktivitet som promenader, cykling och trädgårdsarbete har för kvinnor efter klimakteriet.

– Vi kunde se att benmassan inte minskade lika mycket hos den aktiva gruppen kvinnor som i snitt rörde på sig mellan en halv till en timme per dag jämfört med den inaktiva gruppen. Det var visserligen små skillnader per år, men i det långa loppet ger det ett stort utfall.

Topp vid 25-årsåldern

Kvinnors skelett byggs upp fram till 20 till 25-årsåldern då benmassan är som störst. Efter det sker inte så stora förändringar förrän i 50-årsåldern.

– Direkt efter klimakteriet sjunker östrogenhalterna drastiskt under några år och då rasar benmassan med cirka två procent varje år. Det klingar sedan av efter sju till åtta år. Motion minskar förlusten i benmassa, säger Ola Svejme.

Porösare ben hos äldre

Skelettet är en levande vävnad och hela tiden pågår det en nedbrytning och uppbyggnad av ben. Rubbas balansen leder det till benskörhet och risken för frakturer ökar.

– Vi har i en tidigare studie tittat på benhållfasthet och benstruktur hos äldre kvinnor. Benstorleken ökar när benmassan minskar genom att skelettbenet vidgas och blir tunnare. Vi tror att skelettbenet, som ju är ihåligt, successivt urholkas på insidan och pålagras på utsidan.

Motion hela livet för starkare skelett

Forskargruppen har också visat att de kvinnor som kommer in i klimakteriet tidigt löper nästan dubbelt så stor risk som andra kvinnor att drabbas av benskörhet senare i livet.

– Ju tidigare nedbrytningen av benmassa kommer igång desto snabbare når man en punkt när skelettet blivit så poröst att det leder till benskörhet och frakturer. Dessa kvinnor har alltså ännu större glädje av att hålla igång och motionera för att behålla ett starkt skelett.

Text: NINA NORDH

Artikeln är också publicerad på Medicinska fakultetens hemsida som månadens vetenskapliga artikel i september 2012 vid Medicinska fakulteten, Lunds universitet.

Att bygga upp ett starkt skelett när man är ung minskar risken för benbrott när man blir äldre. Den goda nyheten är att man inte behöver träna på elitnivå för att få ett starkt skelett – vanlig motionsträning duger bra bara den sker regelbundet. Bäst effekt får man dock av träningsformer som belastar skelettet, som exempelvis jogging – men också spinning.

Personer som har ett starkt skelett med hög benmassa löper mindre risk att råka ut för benbrott. Benmassan avgörs visserligen till största delen (60–80 procent) av det genetiska arvet men resten styrs av faktorer som man faktiskt kan påverka. Fysisk aktivitet och hur mycket kalcium man får i sig har positiv inverkan på benmassan medan rökning eller medicinering med kortison bidrar till att skelettet blir mera poröst.

Unik studie på vardagsmotionärer

Det finns en hel del forskning gjord på hur fysisk aktivitet påverkar benkvaliteten men de flesta studier är gjorda på elitidrottsmän.

– Vår studie är därför unik eftersom vi har studerat effekten av vanlig vardagsträning, såsom jogging, aerobics, spinning och styrketräning, säger Mattias Callréus, ortopedläkare och doktorand vid Lunds universitet.

Forskarna valde att göra studien på 25-åriga kvinnor. Benmassan ökar fram till ungefär 25 års ålder, därefter börjar benkvaliteten försämras. Hos kvinnor sker detta först långsamt och därefter snabbare när de kommer i klimakteriet. Det är också kvinnor som löper störst risk att råka ut för frakturer (benbrott) när de blir äldre.

Pensionsspara på benbanken

– Vi ville mäta benmassan när den är som bäst. Att bygga upp ett starkt skelett när man är ung är en fördel eftersom man då har mer benmassa att ta av innan man hamnar i riskzonen för benskörhet. Det kan jämföras vid att spara pengar. Ju mer man sätter in på benkontot som ung, desto mer kan man ta ut senare i livet.

I den aktuella studien har forskarna visat att benmassan hos unga kvinnor ökar om de tränar regelbundet. Träningsformen spelar dock roll och den bästa effekten fick man av träning som gav en ordentlig belastning på skelettet. Av de vanligaste träningsformerna gav jogging den största ökningen men nästan lika bra var spinning, vilket kanske är lite förvånande.

Även spinning stärker höften

– Det kan förklaras med att spinning kräver mycket muskelstyrka och en kraftig lårbensmuskel drar i skelettet och utvecklar därför en belastning som bygger upp benmassan. Det är framför allt i höften som man har sett den största ökningen av benmassa och det gäller även dem som joggar.

Tät benmassa i höften är extra viktigt eftersom de flesta benskörhetsfrakturer inträffar just där. Höftfrakturer måste opereras, leder till sämre livskvalitet, ökad dödlighet och är kostsamma för sjukvården. Genom att tidigt skaffa sig goda träningsvanor, att tidigt börja sätta in på benkontot, kan man i framtiden spara både lidande och pengar.

Viktigt med rolig skolidrott

Man undersökte därför även kvinnornas inställning till skolidrotten och det visade sig att de som hade en positiv upplevelse av idrotten var också mer fysiskt aktiva vid 25 års ålder än de kvinnor som inte hade tyckt om skolgymnastiken.

– Det visar hur viktigt det är med skolidrott. Kan man motivera barnen att vara med på idrotten och tycka att det är kul, då ökar chansen att de fortsätter att vara aktiva även längre fram i livet.

Benmassa är färskvara

Om man nu lyckas bygga upp ett starkt skelett i unga år, betyder det att man sedan lugnt kan luta sig tillbaka och börja plocka av sina besparingar från benkontot?

– Nej, benmassan är en färskvara som måste underhållas. Man kan t.ex. se att personer som varit gipsade under bara 6–8 veckor har börjat tappa benmassa lokalt, på den del som inte belastats.

Forskarna kommer nu att följa den aktuella gruppen kvinnor för att studera hur deras benmassa förändras över tid och av ändrade träningsvanor. En annan studie från Lunds universitet har redan visat att även måttlig fysisk aktivitet hos kvinnor som passerat klimakteriet kan minska benskörhet (Även måttlig fysisk aktivitet minskar benskörhet).

Text: EVA BARTONEK ROXÅ

Foto: Eva Bartonek Roxå (Mattias Callréus och joggande kvinna) och Colourbox (spinning, tre joggande kvinnor)

Artikeln är också publicerad på Medicinska fakultetens hemsida som månadens vetenskapliga artikel i november 2012 vid Medicinska fakulteten, Lunds universitet.

Barn som har skolgymnastik varje dag har både ökad muskelstyrka och en bättre utveckling av benmassa och benstorlek jämfört med skolbarn som har de sedvanliga en till två idrottslektionerna per vecka.

Bjarne Löfgren, doktorand vid Klinisk och Molekylär Osteoporosforskning, har i flera studier analyserat effekten av ökad fysisk aktivitet hos skolbarn i det så kallade Bunkefloprojektet. I projektet följs barn som från skolstart haft daglig fysisk aktivitet på schemat, och jämförs med tre närliggande skolor som följer svensk standard med 1-2 lektionstimmar idrott per vecka.

Studien visar att de barn som haft utökad skolidrott hade efter fyra år både en större ökning av benmassa och benstorlek. Dessutom kunde man redan efter två år notera en positiv effekt på utveckling av muskelstyrka och muskelfunktion, och hos flickor som haft daglig skolidrott sågs även större muskelmassa. Däremot påverkades inte risken för fraktur hos barnen.

Både ökad benmassa och förbättrad muskelstyrka är i regel kopplade till minskad frakturrisk. Dock är det enligt Bjarne Löfgren inte troligt att ökad fysisk aktivitet ger mindre frakturrisk hos barn, snarare tvärtom då de kanske utsätts för fler risker, utan det handlar snarare om att bygga upp bra förutsättningar för framtiden.

- Studien ger möjlighet att se om man kan påverka skelettets utveckling, säger han. Det skulle potentiellt kunna skydda mot fraktur när man är gammal, förutsatt att den förbättrade skelettutvecklingen står sig upp i vuxen ålder.

Läs en längre artikel om Bjarne Löfgrens forskning

Text: Anna-Karin Abelson, Foto: privat

Artikeln är tidigare publicerad  av Lunds universitet, 8 mars 2013

Ola Svejme, forskare vid institutionen för kliniska vetenskaper i Malmö, har haft tillgång till data där närmare 400 kvinnor i åldern 47-48 år regelbundet följts upp avseende skelettets bentäthet och förekomst av frakturer. Mätningarna pågick i mer än tre decennier, och därmed har det funnits en unik möjlighet att studera hur förändringarna efter menopaus utvecklats över tid.

I Ola Svejmes avhandling framkommer det att den ökade risken för benskörhet bland kvinnor med tidig menopaus fortsätter upp i hög ålder. Det gäller också risken för frakturer och en för tidig död. Skillnaderna följde med upp i de allra högsta åldrarna för kontroll, 77 respektive 82 års ålder.

Kan motverkas genom fysisk aktivitet

I en fördjupad studie inkluderades även olika kända riskfaktorer för benskörhet och frakturer. Det visade sig då att tidigt klimakterium fortfarande kan ses som en indikator på såväl frakturer som risk för tidig död.  Grundorsaken kan däremot vara en annan, eftersom tidigt klimakterium kan vara följden av andra bakomliggande omständigheter som orsakar både tidig menopaus och ökad dödlighet.

I en annan del undersöktes hur motion påverkade bentätheten. Resultatet visade att den med åldern avtagande bentätheten kunde motverkas genom regelbunden fysisk aktivitet. Skillnaderna kvarstod efter justering för andra faktorer som t.ex. ålder för menopaus och östrogennivåer.

Text: BJÖRN MARTINSSON 

Artikeln är tidigare publicerad av Institutionen för kliniska vetenskaper, Malmö, 6 maj 2013

Bildcollage från SOF-veckan 2014 i Helsingborg. Foto: Björn Martinsson

Under Ortopediveckan i Helsingborg i slutet av augusti samlades forskare, hälso- och sjukvårdspersonal, branschföreträdare m.fl. för att ta del av nya rön. I framtiden kan vi förvänta oss mer fokus på fysisk aktivitet, läkemedel och andra förebyggande insatser för att minska risken för fallolyckor och frakturer.

Varje år drabbas tiotusentals personer i Sverige av frakturer och prognoserna pekar uppåt. Benskörhet, som har ett samband med stigande ålder, bidrar till att höja risken.

För att möta framtiden behövs nya grepp behövs både inom vård och forskning, anser expertisen inom fältet som fanns på plats när årets upplaga av Ortopediveckan nyligen arrangerades i Helsingborg.

Fem utmaningar för framtiden

Bland dem som blickade in i framtiden fanns Björn Rosengren, läkare vid Skånes universitetssjukhus i Malmö och med doktorsexamen inom ortopedi.  Han summerade utsikterna i fem utmaningar som behöver beaktas:

• Antalet patienter blir fler.
• Vissa frakturtyper ökar kraftigt.
• Patienterna behandlas med allt mer krävande tekniker.
• Patienterna ställer högre krav på vården.
• Eftervården är betydelsefull, bl.a. för att minska risken för nya frakturer.

- Förebyggande vård och enkla, kostnadseffektiva behandlingar kommer att behövas. Vi måste förbereda oss nu, bland annat genom att räkna på kostnader och nytta för olika behandlingsformer och vårdinsatser, sade Björn Rosengren.

Magnus Karlsson presenterade forskningsresultat från förebyggande
insatser mot frakturer. Foto: Björn Martinsson

Tillskott av vitamin D ingen lösning för alla 

Magnus Karlsson, professor vid Lunds universitet och överläkare vid Skånes universitetssjukhus i Malmö, tog upp tråden om förebyggande insatser. Mycket går att göra för att undvika frakturer och operationer, framhöll han.

 - Äldre med fallskador står för 10 procent av patienterna på vårt sjukhus akutmottagning, berättade han.

Han pekade på forskningsresultat som visar att antalet frakturer minskar betydligt genom olika förebyggande insatser. Några exempel med goda resultat är:

• Träning av styrka och balans, både genom deltagande i anordnad aktivitet och på egen hand efter rådgivning från hälso- och sjukvården.
• Läkemedelsgenomgång via primärvården där ev. omotiverade läkemedel kan plockas bort.
• Översyn och anpassning av hemmet tillsammans m vårdpersonal.
• Kosttillskott av vitamin D till personer som har naturligt låga värden av vitaminet (för övriga påverkades inte frakturrisken).

Outnyttjad potential för läkemedel

Benskörhet ökar risken att råka ut för frakturer. Framför allt är det bland äldre kvinnor som förekomsten är hög.

Det finns läkemedel som motverkar benskörhet och som skulle kunna sättas in i större utsträckning än idag, förklarade Mattias Lorentzon, professor och läkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.

Behandling med s.k. antiresorptiva läkemedel som riktar sig mot en cell med särskild förmåga att bryta ner ben har bra effekt och god evidens enligt Socialstyrelsen. Idag är det dock förhållandevis få patienter som drabbats av frakturskada som behandlas, och ett problem är också dålig följsamhet bland dem som ordinerats denna typ av läkemedel.

Jämförbarhet kan hjälpa till att höja kvalitet

Bland dem som redan har drabbats av en första frakturskada är filosofin ”stop at one” nödvändig, dvs. att göra allt för att hindra ytterligare frakturer. Det förklarade Kristina Åkesson, professor vid Lunds universitet och läkare vid Skånes universitetssjukhus i Malmö.

Sätt stopp vid en fraktur för de patienter som kommer till ortopeden med skada, uppmanade Krisitna Åkesson. Foto: Pia Larsson

Än så länge är verkligheten en annan, framför allt bland kvinnor där många drabbas av flera frakturer. Och trots att det är lönsamt att förebygga frakturer visar statistiken att det bara var 23 procent av landets patienter med konstaterad höftfraktur som var engagerade i fortsatta insatser (t.ex. läkemedel) en tid efter det att frakturen behandlats.

Kristina Åkesson efterlyste ett vidare perspektiv på frakturer än att endast behandla skadan:

- I målbilden ingår funktion, socialt liv och livskvalitet. Och vi måste sikta på att patienten ska ha det bättre än före frakturen.

Perspektivet inrymmer medicin/förebyggande åtgärder, kirurgi/operation och eftervård/rehabilitering. Att sätta patienten tydligare i centrum genom att införa frakturkoordinatorer på de ortopediska klinikerna som håller samman utredning, behandling och eftervård är ett sätt.

Sjukhusen kan också jobba mer systematiskt genom att följa gemensamma standards och jämföra sig med andra vårdgivare, något som sker inom ramen för International Osteoporosis Foundation’s ”Capture the fracture”.

Text: Björn Martinsson
Nyhet från Institutionen för kliniska vetenskaper i Malmö, Lunds universitet, 29 augusti 2014

Röntgenbild av knä. Foto: Colourbox

Måndagen 20 oktober är  internationella osteoporosdagen. Osteoporos, eller benskörhet, drabbar varannan kvinna och var fjärde man i Sverige och årligen sker 70 000 osteoporosrelaterade frakturer. Genom att arbeta förebyggande kan förekomsten av frakturer minskas.

Här kan du läsa mer om forskningen kring benskörhet som bedrivs vid Lunds universitet och Region Skåne

Starkare ben med skolgympa varje dag

Nya grepp krävs mot benskörhet och frakturer

Forskare tar MAX IV till hjälp för att förstå benskörhet

Regelbunden jogging förebygger benskörhet

Även måttlig fysisk aktivitet minskar benskörhet

Tidigt klimakterium ökar risk för benskörhet

Variationer i hormon kan vara nyckel till benskörhet

Banbrytande projekt om benbrott och benskörhet

Foto: Colourbox

Idag, 20 oktober, är internationella osteoporosdagen. Osteoporos, eller benskörhet, drabbar varannan kvinna och var fjärde man i Sverige och årligen sker 70 000 osteoporosrelaterade frakturer. Genom att arbeta förebyggande kan förekomsten av frakturer minskas.

Läs mer om forskningen kring benskörhet som bedrivs vid Lunds universitet och Region Skåne:

Nya grepp krävs mot benskörhet och frakturer

Forskare tar MAX IV till hjälp för att förstå benskörhet

Samband mellan långvarig D-vitaminbrist och frakturer

Ett enkelt test avslöjar vem som har störst risk ramla

Skolgymnastik varje dag påverkar skelettet

Regelbunden jogging förebygger benskörhet

Även måttlig fysisk aktivitet minskar benskörhet

Tidigt klimakterium ökar risk för benskörhet

Att D-vitamin är viktigt för att vi ska kunna bygga upp ett starkt skelett har vi känt till länge. Men nu börjar det komma forskningsfynd som tyder på att D-vitaminbrist kan bidra till en mängd andra sjukdomar. Till exempel kan D-vitaminet spela roll för prognosen vid vissa cancrar, det kan påverka risken att drabbas av diabetes och det påverkar vårt immunförsvar. En del vill till och med kalla D-vitamin för en ”global spelare” som är inblandad i de flesta av kroppens processer.

iStock_Jaykayl

I det här poddavsnittet får vi träffa forskarna Johan Malm och Mona Landin-Olsson.

Johan Malm är professor i klinisk kemi vid Lunds universitet och överläkare på Labmedicin vid Region Skåne, och han förklarar vad D-vitaminet gör, hur vi får i oss det och hur mycket vi behöver av vitaminet. Han berättar också om vad forskningen så här långt känner till om  sambanden mellan D-vitamin och olika cancerformer.

Mona Landin-Olsson, som är överläkare vid Skånes universitetssjukhus och adjungerad professor vid Lunds universitet, intresserar sig bland annat för sambanden mellan solvanor, D-vitamin och risken att insjukna i diabetes.

Hur mycket D-vitamin behöver vi?

Måttlig D-vitaminbrist är vanligt bland människor som bor på breddgrader långt från ekvatorn. Solen är vår bästa D-vitaminkälla men den räcker inte till under vinterhalvåret och det kan vara svårt att få i sig tillräckligt med D-vitamin med kosten. Men hur mycket D-vitamin behöver vi?

För att vi ska kunna producera vårt eget D-vitamin behöver vi exponera huden för UV-B-strålar. Under en svensk sommardag räcker det att vi vistas i solen och exponerar ben, armar och ansikte ungefär en kvar till en halvtimme några gånger i veckan. Vi kan lagra vitaminet under några veckor men kan inte lagra på oss ett helt vinterförråd. Under vinterhalvåret, från oktober till april, behöver vi få i oss D-vitamin via kosten eller som kosttillskott.

Så här säger Livsmedelsverket

Vitamin D får vi främst i oss från fet fisk som till exempel lax, sill och makrill. Lättvarianter av mejeriprodukter, margarin och matfettsblandningar berikas med vitamin D. Ägg och kött innehåller också en del vitamin D.

Läs mer på Livsmedelsverkets hemsida

Text: EVA BARTONEK ROXÅ

Foto: TOVE SMEDS (porträtt)